Även fast vi i min familj kanske kan tyckas vara ”bakåtsträvande och ojämställda blahblah” (med tanke på att jag är hemmafru och min fästman den som drar in stålarna), har jag insett att vi är mer jämställda än de flesta. Rent av i bräschen för det jämställda föräldraskapet tamefan. Och jag kallar mig inte ens för feminist!
Redan från allra första början har jag varit väldigt noga med att min karl inte ska komma i skymundan när det kommer till barnen. Jag har uppmuntrat honom att tro på att han kan göra ALLT det jag kan (förutom amningen då) exakt lika bra. Inte bara för vår dotters skull – utan för min egen också. Jag vet om så många martyrmorsor (min egen mamma är sån, t.ex.) som sliter ut sig själva i förtid bara för att de inte tillåter/kräver/förväntar sig att någon ska hjälpa dem med nånting. ”Jag gör väl det här då, för jag vill inte tjata”.
Visst, han har inte haft det lika förspänt som jag i egenskap av att jag är mamma, med nattningen eller vad det nu kunde vara. Men han har kämpat på, och övning ger färdighet!
____________________
En liten sidonot…
Ett ypperligt bra exempel på kvinnligt martyrskap är när man har haft middag med släkten. När alla har ätit upp reser sig kvinnorna direkt och börjar att röja undan disken osv, medan männen lutar sig tillbaka, lossar på bältena och pratar lugnt vidare ostörda. Snälla, räck upp en hand om ni inte har upplevt detta någon gång så ska jag bli mäkta förvånad!
Jag? Jag sitter kvar! Ja, inte om jag skulle få en enorm lust att diska just då – men det har jag sällan efter en stor mättande middag.
Detta fenomen kan utspelas på de mest komiska sätt, som t.ex. med min fästmans familj. Middagar med dem är alltid fyllda med diskussioner om politik och allehanda världsproblem (de är bland annat hjälparbetare, politiker och FN-arbetare och väldigt politiskt korrekta). Det kan pågå ett högljutt samtal där männen – jäsandes på sina stolar – slår sig stolt för bröstet och säger ”Det är ju klart man är feminist!” samtidigt som kvinnorna far runt som jehun och serverar dem kaffe och konjak efter att ha kånkat bort 20 kilo smutsdisk från bordet…
En kopp självinsikt, någon?
___________________
Jag är inte av den självutplånande typen; jag håller väldigt hårt på MITT personliga utrymme, MIN rätt till egentid och vila. Jag kräver rättvisa i alla lägen, och säger till direkt om jag tycker något är fel. Sen om det kan uppfattas som att jag är en grym slavdrivare med piskan i högsta hugg, rör mig inte i ryggen.*s*
Min fästman har från dag 1 ämnat att ta exakt lika mycket ansvar som jag för allt som har med barnen att göra när han är hemma. Jag har förväntat mig det av honom. Allt från nattning till badning till blöjbyten. Vi har undvikit mycken irritation och utmattning, och han skulle aldrig förminska det jag gör här hemma – för han VET hur slitsamt det kan vara.
Det är ingen myt att småbarnsåren är de mest krävande för ett förhållande. Det är bäst att köra med raka rör och regler från början och inte anta att allt löser sig av sig självt.
Jag vill förtydliga att jag skriver absolut inte detta på nåt mästrande och uppfostrande vi-är-bäst-gör-som-oss-sätt! Jag tror absolut inte att vi är allvisa eller perfekta. Men jag är stolt och vill skryta lite över det här, som vi har lyckats så otroligt bra med.
Och skryta över min fina karl. <3
