Min tös är ett lyriskt och musikaliskt geni! :D
Igår när jag hade läst en godnattsaga och släckt lyset så frågade hon mig ifall jag kunde sjunga ”ängelsången”. Jag sa att jag inte kunde någon sång om änglar, och då frågade hon om hon kunde få sjunga en. Jomenvisst, sätt igång sa jag. Och då sjöng hon, sååå fint, en egenkomponerad sång om en ängel. It went something like this:
En ängel går igenom mitt rum
När jag har lagt mig
Då kommer min mamma farande
Och skrämmer bort den
Hon tycker att änglar är lite läskiga förstår ni. :)
Och imorse innan vi skulle till dagis så satte hon sig i soffan med pappas gitarr liggandes i knät och plinkade, och sjöng en lång sång om när hon och hennes osynliga kompis Lilla Oskar lekte i sandlådan. Jag och karln försökte att låtsas som ingenting, så hon inte skulle bli självmedveten och sluta.
Helt otroligt underbart. *skryt-skryt-skryt*
Karln är lika dystergökigt klädd han. Dottern däremot ser ut som nåt ur en Tove Jansson-saga.
Jag är socialt handikappad och har mycket svårt för (vad jag antar är) helt normala interaktioner med andra människor. Jag har svårigheter med muntlig kontakt med människor jag inte känner, och jag avskyr att ringa och prata i telefon. Jag är också som självaste Bertil Enstöring i Skrotnisse, och står inte ut med för många människor runt mig. Om jag går på stan en helg så blir jag så utmattad psykiskt att jag måste vila (isolera) mig i flera dagar innan jag klarar av att möta omvärlden igen.
