Jej eller nej?

Jag funderar på att ta hål i näsvingen och ha en liten plupp med en sten, men frågan är om det skulle göra min häxnäsa ännu mer häxlik?

Eeek!

Om exakt 2 veckor gifter vi oss! *gapar* OCH jag kom på att jag måste åka och tjacka några foxy trosor - för jag vägrar ha några urtvättade post-pregnancy-jättemormorpanties på mig när jag ska stå brud! Där går gränsen minsann! Jeebus.

Ville 1 månad!

På tal om muttor…

…så gör min gamla klasskamrat Adela urtjusiga fitt-konstverk.

Tyngdlyftning för muttan

Jag införskaffade mig tjusiga knipkulor i rosa. Tänkte bli tighter than a man’s anus. Men jag förstår inte riktigt HUR jag ska kunna träna muttmusklerna med dem; de är gigantiska! De sitter som en plugg ju, jag behöver inte knipa ett dugg för att de ska sitta kvar. What am I doing wrong?

*kliar huvvet*

Förövrigt så är ”mutta” världens bästa ord. Mutta mutta mutta.

Ordning och reda

Jag har flera gånger (innan jag fick barn, såklart) funderat på att antingen gå med i armén eller gå i kloster. Jag skulle njuta så av ordningen och diciplinen. Jag har ju något übermensch-komplex…  Anden måste segra över köttet osv. Självdiciplin är den främsta dygden etc. Hard as a rock and shut like a lock, ni vet. Några uns av lidande är bra för karaktären.

Att vackla är ett personal failure;  jag har extremt höga förväntningar på mig själv. På andra också måste jag erkänna. I push myself to the limit all the time. Och man blir ganska trött.

Det luktar te här, mmm!

Min favoritdoft för tillfället:

Dock har den gjort att min tekonsumtion har ökat. Varje gång jag känner doften av den – och den luktar verkligen exakt som teblad; fräscht och lite bittert – måste jag gå och hälla i mig en kopp.

Karln kör på deras Dirt-doft. Den luktar så som namnet antyder som jord. Med en antydan av blöt mossa (tänk patchouli). Och på hans hud får den en sötaktig ton. Mumma!

Jag kan konstatera…

…att jag när en Böl-Jocke vid min barm.

Han ska helst bäras upprätt vilandes mot min axel, då är han helnöjd. Annars låter han mest WÄ! ÖUÄÄÄ!

I’m gonna end up alone and bitter in the end

Gnäll:

Jag har levt otroligt isolerat sedan jag slutade gymnasiet då jag flyttade från lilla Delsbo till storstaden och fick barn.

Kompis nr 1 stannade kvar i hembyn, och kompis nr 2 flyttar runt hela tiden och går flummiga utbildningar och försöker rädda världen och åker till Indien osv. Superupptagen. Det var evigheter sen jag träffade henne.

Jag har faktiskt inte fler nära vänner (och så lite som jag träffar dem börjar jag undra om jag egentligen har några vänner överhuvudtaget). En hel drös bekanta, javisst, men ingen sån där som man hittar på saker med. Fikar, skvallrar och blir full med.

Urk vad svår jag ska vara. Jag borde typ ta Yogaklasser eller nåt; träffa lite folk.

Allra helst vill jag flytta hem igen tror jag.

//Lågt blodsocker och wallowing in selfpity

Spräckt illusion angående min röv

Hohoho.

Var på stan med karln idag och handlade lite skruv och plugg och annat shit på järnhandeln. Efteråt, när vi stod och mumsade i oss varsin hamburgare (australian style – det är nån multi-kulti matmarknad på sergel), sa jag att jag skulle vilja handla ett par jeans. Jag har ju nämligen gått omkring med leggings/långfjärs i evigheter nu känns det som, och jag får inte på mig mina vanliga jeans i strlk 25 längre (eller än ska jag kanske säga)…

Så, vi går in på Gina Tricot och jag tar med mig ett par 27:or, för sååå jäkla mycket större har jag inte blivit tänker jag.

HAHAHA! TRODDE JAG!

Jag fick dem inte ens över röven. Karln synade mig och sa att ”Nä, det blir nog ett par 29:or här tror jag”. Jag stirrade på honom som om han hade blivit galen. ”29?! Är du knäpp?”.

Det blev ett par 29:or…

Ta nu inte detta på fel sätt; jag tycker att jag ser skithawt ut med mina extra kilon som jag har just nu - som förövrigt inte ens är extra, utan så som jag borde väga egentligen. Jag kommer att kämpa för att behålla dem. 

Det är bara så jäkla konstigt. Jag tror det är nån slags ålderskris… Jag tycker det är läskigt att jag inte ser ut som 15 längre. Jag tycker det är läskigt att se kvinnligare ut. Loco.

If I truly like it, why does it feel wrong?

Bloggtorka

Det är dåligt med inlägg nuförtiden… Sorry about that, men jag har inte haft lusten att skriva nåt på senaste.

Tog en bild på Ville nyss. Han ligger och slaggar som vanligt. Kolla in hans kalufs! Jag har aldrig sett nån tvåveckors (caucasian) unge med så mycket hår på skallen! Jag läre snart klippa luggen på’n.

Urk!

Ville har tappat sin navelsträngsstump och jag kan inte hitta den! Den hade inte trillat ner i blöjan och den låg inte i pyjamasen, och inte i sängen… har letat tamejfan överallt! Detta betyder att det ligger en bit navelsträng nånstans och ruttnar!!!!

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Drömförlossning

Jäklar vilken skillnad det är att ta hand om en spädis nu när man inte är en noob!

Med dottern var det mer ”Oh shit jag har ett spädbarn och känner mig helt handikappad och det är bäst att jag bosätter mig i soffan här framöver!!!”. Jag känner att jag reagerar på ett helt annat sätt när han skriker också; jag blir inte lika uppstressad och han får nog ligga lite längre innan jag plockar upp honom om jag håller på med nåt.

Jag är råförkyld och mjölkmängden har inte riktigt stabiliserat sig (fy fan för stenhårda ömma porrtuttar) än – men annars mår jag superduper! Går ner ca ett kilo om dagen – amning måste fan vara (på dem det funkar på) världens mest effektiva bantningsmetod! O_o

Anyway - I present to you…

Min förlossningsberättelse!

På eftermiddagen den 30 april börjar jag känna lite molvärk. Inget regelbundet (dagen innan hade jag fått en askletig blodstrimmig flytning, som jag antog var slemproppen som började släppa).

Vid sextiden på kvällen börjar jag märka en viss regelbundenhet, så jag ringer till förlossningen och frågar vad de tror. Jag påpekar att jag inte vill stanna hemma för länge p.g.a min förra förlossning som gick med raketfart – ca 4 h. Hon tycker att jag ska vänta lite till och se vad som händer.

Efter en timme gör värkarna så förbannat ont och jag profylaxandas igenom dem. Jag ringer igen och barnmorskan ger klartecken till att åka in. Vi är inne på förlossningen mellan kl 19:30 och 20:00. Jag blir undersökt, och det visar sig att jag är öppen SJU centimeter redan! Jag har alltså klarat sju centimeter på enbart profylaxandning. Jag tänkte att ”Hon måste skämta!” och känner mig jättepeppad över att det har gått så långt i förloppet redan. Barnmorskan frågar om jag tränar Yoga regelbundet. ”Nä jag läste en bok om andning förut” säger jag. :)

Jag får ett rum och sätter på mig den vita rocken. Jag blir erbjuden lustgas som de glömmer att sätta på, så jag puffar syre en stund innan jag påpekar att det inte känns så mycket.

Jag har aldrig varit så fokuserad i hela mitt liv. Jag drabbas aldrig av panik eller dödsångest, utan jag har full kontroll hela tiden. En DRÖMFÖRLOSSNING!

De frågar mig om de ska ta hål på hinnorna (vattnet har inte gått än), och att det är mycket möjligt att barnet kommer väldigt fort efter det. ”Kör!!!” säger jag, och splash forsar vattnet ut. Krystvärkarna startar direkt. Efter en stunds avgrundsvrålande, kl 21:09, ploppar han ut.

Allt är frid och fröjd… tills barnmorskan ropar att doktorn måste komma - för att det verkar som att jag har fått en djup bristning och blöder kraftigt. Han kommer med ilfart och börjar rota runt, men hittar ingen bristning. Jag slutar att blöda och får veta att jag har förlorat 1.7 liter (typ hälften av vad jag har!). De gissar på att det var något kärl som gick sönder.

Men jag (som karln så ömt brukar säga) är ju gjord av ryskt stål, så jag märker inte av det alls. :P Lite trött bara. Så jag slipper blodtransfusion. De syr några ytliga stygn och sen är det över. Lycka!

Lo VILLE Knut Lindberg