Ibland är det svårt

Minou har haft lite svårt med dagis på sistonde.

Hon har precis bytt avdelning, och från att ha varit en av de äldsta i gruppen är hon nu en av de yngsta. Och jag tror att hon blev lite chockad över att hon inte är den största, kaxigaste och starkaste längre. Så har hon ju blivit storasyster också, och även om hon inte är elak mot Ville så tycker hon nog att han är jättejobbig. Jag/vi kan inte ge henne full uppmärksamhet hela tiden. Mamma kan inte göra det nu älskling, för jag måste mata/byta/trösta Ville. Så ungefär låter det. Och jag kan förstå att hon tycker att det är skittråkigt.

Och jag tycker det är så svårt. Det här med att ”balansera” båda ungarna samtidigt, alltså. :-(

Jag känner mig helt handfallen när det kommer till dagis, för jag känner att jag vill ha henne hemma de dagar hon är mammig. Hon visar ju tydligt att hon behöver det! Men vad kommer dagis tycka om det? Typ att hon inte ”kommer in i gruppen ordentligt” om hon ska komma som hon vill? De flesta dagar vill hon ju gå, det är väldigt sällan hon säger att hon inte vill.

Igår tog jag hem henne igen efter att jag hade försökt att lämna av henne, men idag lämnade jag henne gråtandes på frökens inrådan. Och jag behöver väl inte ens säga vad som kändes helt förjävligt att göra…

Nej, jag ska prata lite mer med hennes fröken om det här när jag hämtar i eftermiddag.

/ångestmamma

Inte som jag hade tänkt mig

Som småbarnsförälder lär man sig att verkligen uppskatta the little things in life. Som att i lugn och ro sitta och dricka en kopp kaffe eller att - som jag hade planerat igår - ostört smälla i sig en burk Ben & Jerry’s Chocolate Fudge Brownie-glass.

Jag hade gått och väntat hela dagen på att få springa ner till affären och köpa en burk. Jag var förväntansfull och fnittrig som ett barn när jag skred in på affären. Jag öppnar frysen. SLUT?? SLUT!!

Besvikelsen var ett faktum. Som en käftsmäll. En hård en.

Jag synade de andra alternativen. Letade efter ett substitut. Ingen Half Baked fanns heller. Började svettas, och i ren desperation slet jag åt mig en burk Cheesecake Brownie, betalade, och sprang hem. Det skulle jag inte ha gjort, för den smakade äckelpäckel. Och när jag sorgsen ställde in burken i frysen, kom jag på att jag inte hade nån chokladkaka hemma to mend my wounds. Smack! En till käftsmäll.

Sensmoralen i denna anekdot är: In case of disappointment, NEVER run out of chocolate.

Skrajsen

Minou har ju varit sjuk i två dagar nu, med snuva och feber. Hon har varit väldigt pigg på dagarna men sen stiger febern på kvällen och hon börjar hosta lite smått. Och jag som inte har kännt mig nojig över svininfluensan tidigare, blir lite skraj. 
Nyss vaknade hon och var helt borta och mumlade nåt om att armen gjorde ont. Jag läste att muskelvärk är ett symptom på influensa. Jag försöker hålla mig lugn. Jag vet inte om hon svamlar, för jag får inget vettigt svar när jag frågar. Jag har aldrig haft influensa, för jag har ett immunförsvar som stålmannen – så jag vet inte hur det känns. Ville ligger ju bra till för han ammas ju…

Vilket får mig att tänka på alla spädbarn som vägras de antikroppar som modersmjölken ger, p.g.a att deras mödrar inte vill amma dem av helt absurda anledningar. Men det orkar jag inte tjata om igen just nu.

Nu sover hon sött. Allt verkar bra.

Lökig Minou & chillig Ville

Jag är hemma med båda ungarna idag. Minou är snuvig, och vaknade flera gånger inatt och gnällde att hon hade ont i örat. Så, det första jag gjorde imorse var att göra ett lökomslag åt henne.

Nu sitter hon och kollar på barnprogram, och har en mössa med en varm lökpåse innanför och formligen stinker, men det är en suverän huskur! Jag vill nämligen inte att hon ska äta antibiotika i onödan, och jag har upplevt att doktorer kan vara överkåta på att skriva ut sånt för minsta lilla.

Vi ska bara försöka mysa idag – till lunch ska vi göra en pannkakstårta á la Pettson och Findus!

Jaha nu är det så här va

Den ekonomiska situationen som har inträffat i övergången mellan en period av föräldrapenning –> vanlig lön, är inte att leka med.

I see storkok, brödbak och ingen B&J glass burkpantning on the horizon.

Awww!

Ville skiner upp (och dregglar) när man sjunger för honom. :-)

Fan alltså

Idag gjorde dottern det förskräckliga. Hon sprang ut på vägen. Som tur var kom det ingen bil, för vi var på en liten, näst intill otrafikerad gata som leder till hennes dagis. Men det spelar ju ingen roll. Jag pratar alltid med henne när vi är ute att hon ska gå med mig, på trottoaren, och hålla mig i handen om vi ska gå över vägen. Och hur farlig, farlig, FARLIG vägen är och alla bilarna.

Men hon är ju bara tre och ett halvt. Fan alltså. :(

Vi gick på trottoaren när hon plötsligt fick nåt ryck och sprang framför vagnen och ut på vägen. Jag skrek STOPP OCH KOM TILLBAKA i ren förskräckelse - men hon fortsatte ut mitt i vägen och vände sig om bara tittade på mig. Jag flög ut och tog tag i hennes arm och släpade henne till sidan. Jag hukade mig ner så jag kom i hennes ögonhöjd och skällde på henne.

Jag blev så förbannat rädd! Jag är fortfarande skärrad och har ont i magen.

Plötsligt kom det nån gubbe och stannade bredvid oss - och började skälla på henne också. Då blev jag så jävla lack och röt TACK JAG KAN TA HAND OM DET HÄR SJÄLV! FÖRSVINN! Ja, det var kanske lite harsh, men min default reaktion på rädsla är ilska. Och det är jag som är hennes mamma ffs!

Det är så svårt att försöka förklara för henne VARFÖR det är farligt. Hon har inget begrepp om döden eller nåt! Jag säger att hon är mjuk men bilarna är jättehårda, och om de krockar med henne så går hon sönder. Och att doktorn kanske inte kan laga henne om hon gör det. Och då DÖR man, och det betyder att man inte FINNS LÄNGRE (ännu en grej hon inte har begrepp om; att inte finnas mer)!

Nej, det går nog inte att få henne att förstå. Nästa gång vi går ut sätter jag fast ett snöre i hennes byxlinning och knyter fast det på vagnen.

En dag i Ozenas mammaliv

Är det det här som kallas Leffe-bloggning? :-)

Idag for jag och Ville in till Söder och lunchade med maken (vi brukar ha en dag i veckan då vi gör det) som ju jobbar nära Medborgarplatsen. Vi åt sushi, och efter det inmundigade vi varsin HELIG 7-elevenlatte sittandes på en bänk i solen.
När han gick tillbaka till jobbet smög jag iväg till Gina Tricot och lyckades komma över en svart kofta i strlk XS som jag letat efter. Jag har en ljusgrå redan och jag älskar den så mycket att jag bara måste ha en till!

När jag hämtade Minou på dagis kl. 15:00 pratade jag lite med hennes fröken, och fick reda på att de satsar hårt på att vara ett dagis med ”hälsoprofil” – och har börjat beställa mat från en riktig restaurang (istället för nåt slaskigt skolkök). 25 kr portionen kostar det, vilket jag tror är ganska dyrt för en skollunch. Idag hade det varit lammgryta som tydligen var så god att ungarna tog om 2-3 gånger! 
Kruxet är att när de får vällagad och smakrik mat, behöver de inte ha massa ketchup och andra skittillbehör för att vilja äta! Dessutom så väljer dagiset att inhandla (av vad jag har sett) ekologiska varor till mellanmålen, t.ex. Bregott, mjölken, yoghurten osv. Och så har de infört fruktkalas istället för glass när barnen fyller år. Very good indeed!

Efter dagis gick vi då till affären för att köpa blöjor. Det slank med en bucket of Ben & Jerrys Chocolate Fudge Brownie-glass också. Den andra den här veckan. Jag alternerar chokladkakskvällarna med chokladglasskvällar nämligen.

Don’t judge me and my love for chocolate! :-)

När vi gick hemåt höll jag på att få ett nervöst sammanbrott när Minou bl.a. hoppade framför cyklar som kom farandes, och så bestämde hon sig för att börja gå åt motsatt håll helt plötsligt. Det är lite… nej, MYCKET frustrerande när hon gör så, för jag kan liksom inte börja kubba efter henne direkt på en gång när jag har vagn och påsar med matvaror.

(Minou på väg åt andra hållet, och har sprungit ner i diket och ut på gräsmattan)

Så jag ryter som en surkärring att KOMMER DU INTE HIT NU BLIR DET INGE BOLLIBOMPA!!!

*inget svar*

KOMMER DU INTE NU MINOU FÅR DU ALDRIG MER LÖRDAGSGODIS!!!! ALDRIG, NÅNSIN, NEVER!!!

*ingen reaktion*

MEN LYSSNA UNGE!!!!!!!!!

*noll respons*

Jag börjar fundera på ett sånt där barnkoppel…

Fasiken det är ju den 19:e

Jag trodde det var barnbidragsdags idag! :(

Skansen

Minou har tjatat och tjatat om att åka till Skansen och rida häst. Vi har inte varit där på ett år nu, och det skulle väl passa bra i helgen kanske.

Här är ett videoklipp från när hon red förra året - en av de lyckligaste stunderna i hennes liv skulle jag nog våga säga! Filmat med mobilkamera så det är inte världens skarpaste bild… :-)

Men, jag har ju inga!

Efter att ha sett vädret för de kommande dagarna funderar jag starkt på att fixa mig ett par gummistövlar.

Jag fattar inte hur jag, 2-barnsmorsa som jag är, inte har ett par. Och ingen regnjacka heller för den delen. Vad märkligt! För mig är själva sinnebilden av en småbarnsmamma en kvinna iförd dessa saker.

God bless my husband

God bless him.

Jag kliver in i köket imorse – känner mig sliten, trött och glåmig som 7 svåra år.

Karln – Åhå… Är det du som är Fröken Augusti i MILF-kalendern eller?

Soppåse eller ostig son?

Jag gick omkring i lägenheten och tänkte: men nu ligger det nån soppåse nånstans och luktar! Jag försökte lokalisera den  - och upptäckte att jag bar på honom.

Han är nu badad.