Ibland är det svårt

Minou har haft lite svårt med dagis på sistonde.

Hon har precis bytt avdelning, och från att ha varit en av de äldsta i gruppen är hon nu en av de yngsta. Och jag tror att hon blev lite chockad över att hon inte är den största, kaxigaste och starkaste längre. Så har hon ju blivit storasyster också, och även om hon inte är elak mot Ville så tycker hon nog att han är jättejobbig. Jag/vi kan inte ge henne full uppmärksamhet hela tiden. Mamma kan inte göra det nu älskling, för jag måste mata/byta/trösta Ville. Så ungefär låter det. Och jag kan förstå att hon tycker att det är skittråkigt.

Och jag tycker det är så svårt. Det här med att ”balansera” båda ungarna samtidigt, alltså. :-(

Jag känner mig helt handfallen när det kommer till dagis, för jag känner att jag vill ha henne hemma de dagar hon är mammig. Hon visar ju tydligt att hon behöver det! Men vad kommer dagis tycka om det? Typ att hon inte ”kommer in i gruppen ordentligt” om hon ska komma som hon vill? De flesta dagar vill hon ju gå, det är väldigt sällan hon säger att hon inte vill.

Igår tog jag hem henne igen efter att jag hade försökt att lämna av henne, men idag lämnade jag henne gråtandes på frökens inrådan. Och jag behöver väl inte ens säga vad som kändes helt förjävligt att göra…

Nej, jag ska prata lite mer med hennes fröken om det här när jag hämtar i eftermiddag.

/ångestmamma

Den mest irriterande känslan i hela världen

Jag tror jag har fått urinvägsinfektion. Det känns ganska bra just nu, men i morse led jag all helvetets kval.

Oj, jag måste kissa som ett jävla djur!! *sätter sig på toa* Kom igen nurå! *plink* Va? En droppe?  *sviiid*

Tre minuter senare.

Oj, jag måste kissa som ett jävla djur!! *sätter sig på toa* Kom igen nurå! *plink* Va? En droppe? *sviiid*

Tre minuter senare.

Oj, jag måste kissa som ett jävla djur!! Ja, ni fattar. Jag hade ingen tranbärsjuice hemma, men jag drack litervis av vatten med citronjuice i. Det läre väl funka lika bra? Om inte bättre? För det är väl massa tillsatt socker i tranbärsjuicen på affärn?

Ångest hursomhelst

Farsan var här igår kväll en stund för att kolla på Ville. Fan vad gammal han börjar se ut. Farsan alltså. Det var trevligt; vi drack kaffe och han sa inget som var menat att ge mig skuldkänslor som t.ex. Varför hör du aldrig av dig? Minou fick en jättestor gosedjurshäst.

Men jag fick fortfarande ångest. För att han såg så gammal ut. Fan.

Mumin-Maija?

Jag funderar på att ändra stavningen på mitt förnamn  - det ack så vanliga Maria, till den finska varianten Marija. Ja ä ju finne till viss del (även same) så det skulle kännas lite roligt att hedra det arvet liksom.

Karln är dock av en annan åsikt (inte för att det skulle stoppa mig på nåt sätt, lol).

Karln ba: Det ser lite… lustigt ut.

Jag ba: Men SUCK IT! Det ser jättefint ut ju.

Han ska jämt vara herr Tvärtemot. :-)

Nej jag är 23, inte 17

Jag är ganska självmedveten om mitt utseende. Jag har inga komplex över någon kroppsdel eller så på nåt sätt, men jag hatar att jag ser yngre ut än vad jag är. Vilket i och för sig kan vara bra om sisådär 10 år, men just nu hatar jag det.

Jag stressar upp mig över det ganska ofta. Speciellt nu när jag är mamma och träffar andra mammor (som alla är en hel del äldre) i samband med dagis osv. Jag får världens sämsta självförtroende och tänker De tror säkert att jag är värsta 16-åriga white trash-morsan och De kommer inte ta mig på allvar för att jag ser så ung ut, osv.

Jag blir alltid också ett nervvrak när jag ska handla saker som kräver att man är myndig, t.ex. på systemet. Jag kallsvettas när jag står i kö och ska betala vinflarran (eller vad jag nu ska ha), och jag är helt BOMBSÄKER på att kassörskan inte kommer tro att det är jag på min legitimation, för jag ser ju så ung ut och har säkert lånat syrrans. Eller nåt.

Detta har ju i och för sig aldrig hänt, hehe - men så har jag ju bara köpt nåt själv på systemet två-tre gånger sen jag fyllde 20… Jag tvingar jämt karln att göra’t åt mig. :-)

Ytligheter…

Jag fick en komplimang förut att jag hade tjusiga naglar, och det är nåt jag aldrig tänk på riktigt. Att de skulle vara tjusiga, alltså. 

Jag bet på naglarna tills jag var säkert 16, och de såg inte så bra ut; de växte sakta och skivade sig. Nu har de ju förändrats ganska mycket sen dess, men min inställning till dem hade inte förändrats. Jag tyckte fortfarande att de var en ful del av mig. Typ som nån mini-släng av body dysmorphic disorder eller nåt; man har på sig ful-glasögonen liksom. Och har man fått för sig att nåt är fel eller fult, är de glasögonen inte så lätta att ta av. Det krävs kanske att nån annan tar av dem åt en.

För helt plötsligt såg jag dem, och tamejfan - de är faktiskt jättetjusiga!

Äkta naglar med ett transparent rosa nagellack – inget annat

Hur får de tid?

Jag har funderat på hur bloggare som har jobb, familj och hobbies (utöver bloggen) egentligen har tid till att skriva sina inlägg??

Jag tycker att det tar upp väldigt mycket av min tid att fundera på saker att skriva (ibland skriver man ju bara strunt rätt uppochner också), ta bilder, redigera dem, formatera texten på ett bra sätt och så vidare… Och jag har inte ens nåt jobb i vanlig mening!

Yeah, well, that’s just, like, your opinion, man

Jag studerar Dudeism.

Tolerans (that’s just, like, your opinion, man), pascifism (this aggression will not stand, man) och en avslappnad inställning till saker och ting (just take it easy, man) är några av ledorden.

While Dudeism in its official form has been organized as a religion only recently, it has existed down through the ages in one form or another. Probably the earliest form of Dudeism was the original form of Chinese Taoism, before it went all weird with magic tricks and body fluids. The originator of Taoism, Lao Tzu, basically said ”smoke ‘em if you got ‘em” and ”mellow out, man” although he said this in ancient Chinese so something may have been lost in the translation.

Down through the ages, this ”rebel shrug” has fortified many successful creeds – Buddhism, Christianity, Sufism, John Lennonism and Fo’-Shizzle-my-Nizzlism. The idea is this: Life is short and complicated and nobody knows what to do about it. So don’t do anything about it. Just take it easy, man. Stop worrying so much whether you’ll make it into the finals. Kick back with some friends and some oat soda and whether you roll strikes or gutters, do your best to be true to yourself and others – that is to say, abide.

Text från http://www.dudeism.com/whatisdudeism.html

 
Se också Dudespaper, A Lifestyle Magazine for the Deeply Casual.

Pussycat

Den här boken om katten Minou läste jag när jag var liten, och blev så förtjust i det mjuka och vackra namnet att jag senare döpte min dotter till det.

Namnet betyder först och främst kissekatt på franska, men det kan också vara slang för kussimurra. Ett gulligt namn på snippan alltså. Jag har alltid tänkt att det finns faktiskt MYCKET värre saker namn kan betyda på andra språk, och det finns massor av människor som heter Minou i världen (Holland i synnerhet).

Men ibland blir jag lite orolig, jag menar tänk om hon skulle bli mobbad för det nån gång? Kussimurrminou liksom? Hon kanske skulle ha hetat Lina, Anna eller Sara istället för nåt ovanligt? Tänk om jag har möjliggjort framtida mobbning av min dotter??

//ibland en orolig och grubblig mamma :(

Aaargh!!!

Det blev inget blåbärsplock. Vädret var för pissigt.

Jag är på pissigt humör också. En dålig dag helt enkelt. Kombinerat med en dotter som har knäck i öronen och som gör det till sitt livs uppgift att göra precis tvärtemot vad man säger för TUSENDE gången, en gnällig bäbis och en karl som inte alltid är så lyhörd…

Ibland känns det som att huvudet kommer att implodera vilken sekund som helst. Fast jag har ju min chokladkaka i varje fall. Det känns tryggt :-)

What if?

Iiiiih! Jag dör av spänning!

Karln och jag pratar om att göra något som skulle förändra våra liv. Ganska rejält. Till det bättre också. Om det skulle gå vägen. Vilket inte är helt omöjligt. Så vi tänker försöka… 

Men jag vågar inte säga vad det är än! Don’t want to jinx it!

N’aaaaaaah wanna fall in löv (Musik jag skäms för del 1)

Det finns låtar och band/artister som jag gillar -men skulle hellre dö innan jag erkänner det- musikfascist som jag är.

Men nu kliver jag ut ur den pinsamma-musikgarderoben och presenterar dem (en efter en tänkte jag, i en serie)!

Först ut är det finska bandet HIM som jag avskyr med hela mitt hjärta – förutom deras cover på Chris Isaac’s låt Wicked Game. Vad som är ännu mer pinsamt är att jag tycker att den är bättre än originalet. Och jag spelar den HÖGT och skrålar med när ingen är hemma. Hua, hur kan jag? ;) Enjoy.

HIM – Wicked Game

Ny inspiration och insikt

Jag sitter och njuter av en kopp kaffe och en chokladkaka och funderar. Jag har genomgått någon slags förvandling. En polett har trillat ner och jag ser saker på ett helt nytt sätt.

Maken gjorde något för ett tag sen som totalt förändrade hans state of mind, hela hans person. Framför mina ögon tog han modet till sig och gjorde något som han har velat göra för evigheter sen. Det var omtumlande, men han kom ur det som en helt ny människa. Och effekten av det spred sig som ringar på vattnet och gjorde om mig med.

Det är fantastiskt hur människor kan påverka och inspirera.